NU...

...kryper hon. Jag inser att jag skrev detta för x antal veckor sedan, men då överdrev jag. Hon har bara ålat och dragit sig framåt innan. Jag tänkte att det där är nog Lenas krypstil, hon kommer aldrig krypa ordentligt, för det har sett så omöjligt ut. Men i söndags var hon i köket med Daniel och jag hör Daniel skrika på mig som en tok; Karin, Karin, kom hit! Hon KRYPER!! Där och då hade vi en sådan där fin stund då vi bara kollade på varandra och allt annat var oviktigt. Vi var här och vi är lyckliga! Det var fint! Och Lena kröp säkert fem meter innan hon åter lade sig på mage och ålade. Det är så jäkla häftigt att få vara med och se hur mycket vi människor utvecklas den första tiden. Det händer nya grejer hela tiden tycker jag. Jag älskar det, och ibland önskar jag att jag kunde få vara i det där ögonblicket jämt. Det då det är vi tre och ingen annan, men det hade blivit ganska tråkigt i längden. Därför återgår jag till jobbet. Jag ser fram emot att träffa lite andra folk, prata om annat än bara bebisar (för barn pratas det ju om hela tiden på mitt jobb, det är ju lixom det det går ut på...). Jag tror det blir bra. Det kommer kännas tungt den dag man kommer hem och Lena har tagit sitt första steg och jag missade det. Eller när hon säger sitt första ord och det är "pappa" för att jag inte har varit hemma med henne. Men huvudsaken är att hon mår bra och "pappa" kommer klara detta galant, förmodligen bättre än jag gör nu pga leda.

Det drar lite runt magen...