Första gången

Daniel kände spark igår för första gången. Hon/Han börjar göra sig hörd mer och mer. Mycket trevligt. Nu kan man till och med se hur den sparkar.
Jag undrar vad det blir. Tror det blir en tjej men ser hela tiden en pojke framför mig. Den som lever för se helt enkelt.

Lena går mer och mer stabilt, nu tycker vi att det går riktigt fort, speciellt när hon har något hon inte får ha. Igår gick hon till en låda och tog batterier. Eftersom hon inte får ha dem sa jag till henne att ge dem till mig, då gick hon mot mig så långt så att jag precis inte kunde nå dem och vände sedan tvärt och gick åt ett annat håll. Detta upprepades gång efter gång. Är det alltså redan dags för hyss?

I fredags kväll var Daniel ute med jobbet och jag var hos kompisar och spelade spel. Väl hemma med en sovande Lena, väskor och massa annat bråte i famnen lyckades jag vricka foten ute på uppfarten. Jag är rätt bra på att tycka synd om mig själv i vanliga fall, men nu var det extremt synd om mig. Daniel kom hem och väckte mig med fyllehicka strax innan två och resten av natten blev det ett himla hoppandes till badrummet. Den där inne i magen verkar inte uppskatta att blåsan har något innehåll över huvud taget. Igår förmiddag kunde jag knappt vidröra foten men framåt eftermiddagen gick det lite bättre. Tillräckligt bra för att ta sig till Sigges och köpa godis. Lämnade dock återbud till festen jag skulle till på kvällen, kände att jag inte skulle vara så bra sällskap.

Idag ska vi på födelsedagskalas för Daniels pappa (undra om jag borde börja kalla honom Lenas farfar nu istället). Vid tre, ska vi dit. Som vanligt kommer vi förmodligen äta alldeles för mycket god mat där uppe.

Nu ska jag gå till min familj.

Tack och hej!

Måste bara skriva att Daniel är den bästa som finns. Vet inte hur många gånger han har varit på taket och skottat i år. Nu ser vi taket igen! Förhoppningsvis kommer det att förbli så.

Spöken i garderoben

Nu är det sportlov, det betyder att jag är på fritids hela dagarna. Lugnt och skönt har vi det, förrutom någon timme eller så om dagen då man står ute och fryser fötterna av sig.

Idag när jag kom hem var badkläderna packade så vi kunde åka raka vägen till nya äventyrsbadet. Lena älskade det, så det får vi göra till en vana. Hon har ingen vattenrädsla över huvud taget, slänger sig rakt ut bara. Hoppas hon fortsätter vara sådan. Vi åker nog dit igen imorgon!

Jag såg mig själv i spegeln och insåg att jag inte kan se ut så här, men har samtidigt ingen ork att göra något åt det. Vill bara ha sötsaker och annat gott hela tiden. Tror att jag ska ta tag i det när nästa unge har kommit ut, men vi får väl se hur det går med det. Antar att det bara är jag som kan göra någon förändring och gör jag inget har jag ju egentligen ingen rätt att gnälla. Men gnälla är jag väldigt bra på, till Daniels förtret.

Nu sitter jag ensam med alla spöken och vågar inte ta mig bort till TV-rummet. Antar att man borde ha kommit över sin mörkrädsla när man är nästan trettio, men icke jag. Gillar inte alls nätterna Daniel jobbar och tyvärr blir de bara fler och fler. Lena får ta och växa upp snabbt så hon kan skydda mig mot alla spöken i garderoben och under sängen.


Nu ska jag gå och läsa en bok!


Tack och hej!

Snöhatare

Jag hatar snö, mer än något annat. I alla fall just nu.
Imorse var jag uppe halv sex och började skotta uppfarten, efter 40 minuter skottning körde bilden fast efter ca. 2 meter. Ringer och väcker både rektor och far, båda lika sömnförvirrade. Pappa försökte komma till min räddning men lyckades istället även han köra fast. Det var bara att ta på sig joggingskorna (?) och bege sig till busstation där bussen var 15 minuter försenad. Väl framme en timme sen satt 10 vilsna ungar och väntade på passning.
Underbara vinter!
Förresten så kom inte pappa loss förrän 4 timmar senare, han var nog jättenöjd med den tidiga väckningen...

Nu räcker det med snö!