10 månader

Idag fyller Lena 10 månader och en dag. Glömde igår.

Nu står hon själv (även om hon helst vill ha stöd, men man kan lura henne att stå själv ett ganska bra tag), hon går med gåvagn (har gjort ett tag, men det är svårt i vårat hus där man inte kan gå så långt innan det tar stopp) och det senaste framsteget; hon vinkar. Igår när Daniel skulle gå och lägga henne vinkade jag godnatt och då vinkade hon tillbaka. Helt underbart. Tänk att man kan må så bra av att någon annan gör framsteg. Jag blir varm bara av att tänka på henne. Det bästa av allt är att hon inte klagar när jag sjunger för henne på kvällarna.

Lite bilder;

Lena och gå-vagnen

Hej kompis!

Längd: 72,2 cm
Vikt: 9680 g

Inser att ju äldre barnet blir desto mer sällan kommer kameran fram, ska bli bättre på det. Och bättre på att uppdatera med trevliga inlägg. Har varit allmänt svajig på sistonde.

Ondska

Jag har precis suttit och läst aftonbladet. Det står om ett antal barn och ungdomar som har dött. Räckte det inte med att man var orolig hela graviditeten över att något skulle hända med livet där inne i magen. Den här oron tar kål på mig. Det ska vara en självklarhet att man ska få se sitt barn växa upp och överleva sig själv. Men det är inte så självklart på grund av olyckor, sjukdom och det värsta av allt; ondska. Det händer som mycket ont där ute. Det värsta är att det kan vara bästa kompisen som är anledningen. Och på grund av så onödiga orsaker som avundsjuka. Jag skakar bara jag tänker på det. Vart är vi på väg?

Kan vi stanna här för alltid?

Orolig

Nu är jag spänd, på svinet. Träffade pappa idag (fars dag) och han berättade att Pia förmodligen hade insjuknat i svininfluensan igår. Tänkte inte så mycket mer på det förrän jag berättade om det för Daniel och han berättade att han hade läst någonstans att man insjuknar upp till en vecka efter man har blivit smittad. Nu tror ju jag att pappa blev smittad när han var med Pia förra veckan och att han smittade oss idag. Jag vet att jag förmodligen överdriver som vanligt men jag kan inte hjälpa det. För min skull gör det inget. Men Lena. Inget får hända den ungen.
Nu ska jag fortsätta surfa runt på nätet om Svinet.

Dålig mamma, dåligt samvete

Då har jag jobbat i en vecka lite drygt och det går riktigt bra. Jag inser dock fortfarande att det är lärare jag vill vara men fritids är inte så tokigt det heller. Till och med utetimmen går snabbt eftersom jag försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt. Gratis träning kallar jag det. Dags att tappa några kilo...
Men som sagt, det var inte så jobbigt att börja jobba som jag trodde att det skulle bli. Jag hade en föreställning om att jag skulle gå och sakna Lena hela dagarna men det gör jag inte alls. Det är ju egentligen bra, för då blir det inte så jobbigt att vara borta men istället har jag ett konstant dåligt samvete för att jag borde sakna henne mer. Och dåligt samvete för att jag borde vara med henne, nu missar jag så mycket av hennes tid. Det jobbiga är ju inte att vara ifrån henne utan att komma hem och inse att hon inte har saknat mig ett dugg. Pappa är nu mycket mer populär än mamma. Om jag är där eller inte kan kvitta enligt henne. Detta är ju egentligen väldigt bra men väldigt dåligt för mitt ego. Jag tyckte om känslan när jag var den viktigaste personen. Jag vet att jag är självisk men det är så jag känner. Visst är jag orättvis mot Daniel genom att känna så, självklart är han väl förunnad att nu få känna samma som jag har gjort i nio månader, men jag vill inte dela med mig. Jag VILL vara den viktigaste människan i hennes liv. Förlåt...Nu har jag dåligt samvete för att jag känner så. Allt detta dåliga samvete är ju helt i onödan för vi hade inte kunnat ha det bättre. Någon dag ska jag lära mig att njuta av det jag har och inte vilja ha mer eller annat. Tack och hej!

Jag gör slut

En era är förbi. Winnerbäcks-eran. I tisdags gjorde jag slut. Borde ha gjort det för länge sedan, när han fortfarande var på topp. Han är fortfarande bra men vi hör inte längre samman, detta måste inses. Vi har gjort vårat ihop, det är bättre att gå vidare med glada minnen. Och dessa finns. De kommer att spelas upp många gånger i framtiden. Han kommer att finnas med på mitt bröllop, han kommer att vara där på min begravning, men i vardagen går jag vidare. Tack och hej!

Uppdatering

Så har det återigen gått en tid sedan sist.

Jag är inte längre mammaledig utan har lämnat över till pappan. Började min jobbkarriär ute i ett fantastiskt höst-Skaga. Om jag inte har sagt det innan så älskar jag hösten. Färgerna i alla fall, inte det där med att vi går mot mörkare tider, det är inte alls kul. Alla skiftande färger på hösten är nog bland det vackraste som finns, jag går bara och njuter när jag är ute. Om jag någon gång gifter mig vill jag göra det är vacker höstdag, det svåra blir att pricka in just en "vacker". Vi var i alla fall därute för att skriva mål och mycket annat. Det blev en ordentlig knuff ut i verkligheten med en övernattning på ett ställe utan mottagning, men det var nog precis vad jag behövde. Jag hade ingen möjlighet att ringa och kolla hur det var hemma hela tiden utan fick släppa kontrollen och lita på att Daniel och Lena klarar sig minst lika bra utan mig. Till min stora överraskning gick det ganska lätt. Inte förrän det var dags att börja packa ihop för hemfärd började jag sakna dem ordentligt. Kände mig nästan lite dålig för att jag inte hade våndats mer. Väl hemma låg det ett brev och en chokladask och väntade innanför dörren där de berättade att de hade saknat mig, sådan värmer i hjärtat. De hade haft det väldigt mysigt medan jag vara borta med bad och bus. Detta kommer bli bra, även om jag är lite avundsjuk och skulle vilja vara med dem på dagarna.

Förutom detta har Lena tagit sina första steg mot att bli konstnär, hon la ner hela sig själv i arbetet att få sin första fingerfärgstavla fin. Och fin blev den, nästan lika fin som hon själv blev. Badet efteråt var välbehövligt.

Igår åkte familjen till Falköping och badade. Efter att ha sluppit att betala inträde hade vi en halvtimmes mys i bassängen med några dopp och kallsupar. På vägen hem ringde vi farmor och farfar och beställde barnvakt, vi kände att det var på tiden för lite tvåsamhet. Det är lätt att glömma bort oss i allt som händer, Lena tar så mycket uppmärksamhet, det är inte fel men jag kan sakna att bara vara vi ibland oxå. Att bara få rå om varandra, så det gjorde vi igår. Vi gick ut och åt god Mongolisk buffé och kollade varandra djupt in i ögonen. När vi kom hem var det dags för Lena att sova så Daniel kunde smeka mig på ryggen hela kvällen utan störningar, jag gillar det!

Idag har Daniel städat och jag lagat ännu lite mer mat till Lena. Frysen håller återigen på att fyllas till bredden. Nu är Jan och Koffe här och fotbollen är påslagen. Jag ska nog gå och sy lite, eller kanske ta mig en lur.

Tack och hej!

9 månader

Idag fyller Lena nio månader, det firar vi med att blåsa bubblor. Lena tyckte inte det var så självklart att det här med såpbubblor skulle vara roligt. Det får vi hoppas ändras, för finns det något roligare än just såpbubblor?

Jo just det, idag har hon även lärt sig att leka med maten. Hon är duktig min dotter.

Tack och hej!

Fotouppgifter 1

1.1 Bländare

Stor bländare

Liten bländare

1.2 Slutartid

Kort slutartid med ISO 800

Lång slutartid med ISO 200

1.3 Vitbalans

WB: Auto

WB: glödlampa

WB: sol

112

Idag stod hon (Lena) alldeles själv i några sekunder, jag blev alldeles till mig. Det var stort. Var tvungen att ringa Daniel och berätta, han var oxå stolt. Häftigt!

Just det, glömde berätta att vi ringde 112 här om dagen. Nu har vi blivit sådana där larviga föräldrar, precis sådana som vi inte skulle bli. I vilket fall så köpte vi pizza i söndags och hade en pizzasallad kvar som vi tog till middagen på måndagen. Efter maten gick Daniel iväg för att ringa ett samtal och jag ställde mig att diska medan Lena satt kvar vid bordet, när jag kollar till henne sitter hon och suger på salladsburken. Först tänker jag inte mer på det utan tar den bara ifrån henne sedan påminns jag om en artikel jag läst som handlade om hur otroligt farligt det är med ättika för små barn. Ett barn hade fått i sig en ingrediens på vilken det inte ens stod att den innehöll ättika och fått första gradens brännskador. Nu ser jag ju framför mig hur hela Lena brinner inombords. Daniel ringde sin mamma och fågade om det var ättika i pizzasallad, NEJ fick vi till svar där. Jag kollar samtidigt upp detsamma på nätet, JA fick vi till svar där. Oron stiger och Daniel ringer giftrådgivningen som säger åt honom att ringa 112, nu börjar panik smyga sig på. Varför ska vi ringa 112, så farligt är det väl inte? Han gör det i alla fall och samtidigt ringer jag pizzerian för att fråga vad de har i salladen (borde kanske ha gjort detta med en gång kan man tycka). 112 tror inte det ska vara någon fara, säger åt oss att ge henne vatten, skönt. Pizzagubben fattar inte varför jag ringer, "vill du köpa pizzasallad?" "Nej, jag undrar om ni har ättika i er pizzasallad?" "Vill du köpa pizzasallad?" Arghhhhh...
Slutet gott allting gott i alla fall, Lena var glad och nöjd genom hela kaoset!

Igår var jag på fotokurs, jag fattade ingenting, kommer aldrig lära mig allt det där.
Idag var vi och lunchade med en tjock Jessica, imorgon är det beräknat. Kanske, kanske... Mycket trevlig lunch som avhandlade mammor, pappor och tsunami bland annat.

Nu ska jag dra ut Lena som har krypit in under sängen och inte kan komma ut.

Tack och hej!

NU...

...kryper hon. Jag inser att jag skrev detta för x antal veckor sedan, men då överdrev jag. Hon har bara ålat och dragit sig framåt innan. Jag tänkte att det där är nog Lenas krypstil, hon kommer aldrig krypa ordentligt, för det har sett så omöjligt ut. Men i söndags var hon i köket med Daniel och jag hör Daniel skrika på mig som en tok; Karin, Karin, kom hit! Hon KRYPER!! Där och då hade vi en sådan där fin stund då vi bara kollade på varandra och allt annat var oviktigt. Vi var här och vi är lyckliga! Det var fint! Och Lena kröp säkert fem meter innan hon åter lade sig på mage och ålade. Det är så jäkla häftigt att få vara med och se hur mycket vi människor utvecklas den första tiden. Det händer nya grejer hela tiden tycker jag. Jag älskar det, och ibland önskar jag att jag kunde få vara i det där ögonblicket jämt. Det då det är vi tre och ingen annan, men det hade blivit ganska tråkigt i längden. Därför återgår jag till jobbet. Jag ser fram emot att träffa lite andra folk, prata om annat än bara bebisar (för barn pratas det ju om hela tiden på mitt jobb, det är ju lixom det det går ut på...). Jag tror det blir bra. Det kommer kännas tungt den dag man kommer hem och Lena har tagit sitt första steg och jag missade det. Eller när hon säger sitt första ord och det är "pappa" för att jag inte har varit hemma med henne. Men huvudsaken är att hon mår bra och "pappa" kommer klara detta galant, förmodligen bättre än jag gör nu pga leda.

Det drar lite runt magen...

Palla äpplen

Igår var jag och Lena över hos grannarna och pallade två fulla påsar med äpple. Fint väder var det oxå, så vi hann även med att gunga lite. Sen blev det äppelmos-kok för hela slanten.

Bada badhus

Idag har vi varit i Falköping och badat med Lena. Hon gillade det! Doppade henne en gång, det var inte lika kul så vi väntar ett tag till med det. Detta ska vi göra fler gånger, det är ett som är säkert!

Blå

Åter igen vaknade Lena upp med ett blåmärke. Börjar bli orolig över att folk tror att jag misshandlar henne. Hon ställer sig upp i sängen när hon inte vill sova och sen trillar hon och slår sig i spjälorna. Denna gång sitter blåmärket under ögat.

Lena försöker väcka pappa, när det inte fungerar med pussar tar hon till näsryckning. Tyvärr utan resultat, han sover vidare. Nu sover även Lena, så jag borde ta tag i husets alla sysslor.

Tack och hej!

Lördag den 3 oktober

Nu är vi inne i oktober. Hösten visar sig tydligt ute med storm (?) och regn. Jag gillar hösten. Egentligen. Men inte när det är dåligt väder. Jag gillar färgerna och att det känns som att nu kan man börja om. Nu får man en ny start. Det är nu man ska göra allt det där man missade förra året. Antar att jag lever efter skolåret och inte kalenderåret.

På tal om skolan. Jag har funderingar på att börja jobba två månader innan planerat. Vet inte riktigt varför dock. Jag både vill och inte vill. Har ångest över att detta är enda gången i livet jag kommer vara hemma med mitt förstfödda och enda barn. Nästa gång (om det blir någon nästa gång vill säga) kommer jag ha två. Visst, det kommer nog vara minst lika bra att vara hemma, men det här mysiga lugna tempot jag och Lena har kommer nog inte återkomma. Samtidigt känner jag att jag nog skulle bli en bättre mamma om jag kom ifrån det lite. Få vara för mig själv ibland. Ha annat än bara Lena att tänka på. Få andra intryck. Vi får se. Vet ju inte ens om jag får gå tillbaka tidigare. Det visar sig och blir nog till det bästa vad som än händer.

Igår (fredag) hade vi lite fixardag här hemma sen mötte vi upp Jan, Jessica, Koffe och Jessica på Helensgården för after work. Efter det blev det hockey och spelkväll hos Koffe och Jessica. Kom hem vid ett-snåret och var klarvakna båda två. Blev inte mycket sömn utan låg och snackade halva natten om framtiden. Kändes som förr i tiden. När jag fortfarande var vaken vid fem ställde jag in dejten jag hade på klädbytardagen.

Lena säger hej då till pappa med en brottningsmatch

Fick inte sova så mycket längre än tänkt, men kunde ta det lugnt här hemma istället för att trängas med massa galna mammor runt begagnade kläder. Jesscia kom och hämtade oss vid lunch och tog oss med till Lidköping. Blev lite shoppande men höll ganska bra i plånboken. Kvällen spenderade vi hos Daniels föräldrar med god mat och massa leksaker.

Lena in action

Tack och hej!

Lasse

Idag har jag hämtat ut paketet som har legat bortglömt på Preem. Jag har inte lyssnat än, känns bara fint att ha skivan här. Redo att ta fram precis när tillfälle ges. Det är bra.







Lena sover, hon överlevde sitt första blodbad!

Blodbad

Ibland undrar man om jag passar som mamma. Alla man pratar med påstår att mammor har någon inbyggd radar för att se faror som lurar i närheten av barnet och kan på så sätt avlägsna dessa innan något dumt händer. Den radarn har ännu inte hittat hit. För en liten stund sedan välte Lena omkull en vas som stod på golvet, jag tog bort henne därifrån och ställde in vasen lite lätt i ett hörn. Vi leker några minuter sen ska jag till frysen och lägga in lite mat, krasch... Vasen är i tusen bitar och Lenas händer blöder. Jag skäms. Nu gick det inte så illa, Lena blev mest rädd för ljudet såren på handen bryr hon sig inte om. Men det hade ju kunnat gå illa, glassplitter är inte så festligt om det kommer in i ögat eller på något annat dumt ställe.

Vas i tusen bitar

Blodig hand

Undra om jag har lärt mig något idag?

Blåmärken och hjälmar

Sen sist...

Lena har börjat ställa sig upp. Inte sådär mitt på golvet alldeles själv såklart, utan nu drar hon sig upp med hjälp av möbler. Innan har hon kunnat dra sig upp till knästående men nu är hon uppe hela vägen. Väl uppe är det lite jobbigare, balansen är inte helt färdigtränad än. Ett par blåmärken pryder hennes vackra skalle, därför började vi idag med HJÄLM!! Jag vet, hon ser skitlarvig ut, men jag tycker så synd om hennes huvud, man riktigt hör hur det ekar när hon faller med huvudet först. Får se om hjälmen kommer att hjälpa.

Nu kommer jag upp så jag kan få tag på allt jag inte får ta...

Caroline och Alexander kom förbi en sväng på eftermiddagen. Alexander provade den nya sackosäcken medan Lena modellade den nya hjälmen.

Lena är nöjd med sin nya look

I fredags kom vi äntligen iväg till Ullared. Efter att ha åkt i drygt 2.5 timmar var jag redo att vända i dörren, JÄVLAR vad mycket folk. Antar att jag inte har varit där en lönehelg innan. Självklart har jag hört att man inte ska åka då men som vanligt trodde att det var överdrivet. Hur mycket folk kan det vara liksom?! MYCKET tydligen. Och enligt Ewa var inte det bland de värsta gångerna. Jag blir mörkrädd... Jag hade haft planer på att gå och strosa med Lena i vagnen där inne men det var ju bara att glömma. Blev att ställa vagnen i en vrå och ta Lena i bärsele. Gick bra men hon är tung. Strosandet blev raka puckar på det som vi skulle ha och sedan ut. Blev ändå alldeles för mycket grejer och skit så det var kanske tur att jag inte fick mer utrymme för shopping, hade kunnat gå illa.

Värsta fyndet på Ullared

I lördags fortsatte jag och Jessica P shoppingen i Tibro. MIO hade utförsäljning men som tur var hittade jag bara några smågrejer. Förstår inte varför jag utsätter mig för lockelser... På vägen hem åkte vi förbi Coop och handlade grejer för tacos. Daniel var och spelade innebandy och tog med sig Koffe, Jessica M och Jan hem. Blev tacos, prat och spel hela kvällen, mycket trevligt. Koffe och Jessica hade förlovat sig, nu är det bara mitt finger som inte pryds av någon ring. Jag är inte bitter...

Tack och hej!