10 månader

Idag fyller Lena 10 månader och en dag. Glömde igår.

Nu står hon själv (även om hon helst vill ha stöd, men man kan lura henne att stå själv ett ganska bra tag), hon går med gåvagn (har gjort ett tag, men det är svårt i vårat hus där man inte kan gå så långt innan det tar stopp) och det senaste framsteget; hon vinkar. Igår när Daniel skulle gå och lägga henne vinkade jag godnatt och då vinkade hon tillbaka. Helt underbart. Tänk att man kan må så bra av att någon annan gör framsteg. Jag blir varm bara av att tänka på henne. Det bästa av allt är att hon inte klagar när jag sjunger för henne på kvällarna.

Lite bilder;

Lena och gå-vagnen

Hej kompis!

Längd: 72,2 cm
Vikt: 9680 g

Inser att ju äldre barnet blir desto mer sällan kommer kameran fram, ska bli bättre på det. Och bättre på att uppdatera med trevliga inlägg. Har varit allmänt svajig på sistonde.

Ondska

Jag har precis suttit och läst aftonbladet. Det står om ett antal barn och ungdomar som har dött. Räckte det inte med att man var orolig hela graviditeten över att något skulle hända med livet där inne i magen. Den här oron tar kål på mig. Det ska vara en självklarhet att man ska få se sitt barn växa upp och överleva sig själv. Men det är inte så självklart på grund av olyckor, sjukdom och det värsta av allt; ondska. Det händer som mycket ont där ute. Det värsta är att det kan vara bästa kompisen som är anledningen. Och på grund av så onödiga orsaker som avundsjuka. Jag skakar bara jag tänker på det. Vart är vi på väg?

Kan vi stanna här för alltid?

Orolig

Nu är jag spänd, på svinet. Träffade pappa idag (fars dag) och han berättade att Pia förmodligen hade insjuknat i svininfluensan igår. Tänkte inte så mycket mer på det förrän jag berättade om det för Daniel och han berättade att han hade läst någonstans att man insjuknar upp till en vecka efter man har blivit smittad. Nu tror ju jag att pappa blev smittad när han var med Pia förra veckan och att han smittade oss idag. Jag vet att jag förmodligen överdriver som vanligt men jag kan inte hjälpa det. För min skull gör det inget. Men Lena. Inget får hända den ungen.
Nu ska jag fortsätta surfa runt på nätet om Svinet.

Dålig mamma, dåligt samvete

Då har jag jobbat i en vecka lite drygt och det går riktigt bra. Jag inser dock fortfarande att det är lärare jag vill vara men fritids är inte så tokigt det heller. Till och med utetimmen går snabbt eftersom jag försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt. Gratis träning kallar jag det. Dags att tappa några kilo...
Men som sagt, det var inte så jobbigt att börja jobba som jag trodde att det skulle bli. Jag hade en föreställning om att jag skulle gå och sakna Lena hela dagarna men det gör jag inte alls. Det är ju egentligen bra, för då blir det inte så jobbigt att vara borta men istället har jag ett konstant dåligt samvete för att jag borde sakna henne mer. Och dåligt samvete för att jag borde vara med henne, nu missar jag så mycket av hennes tid. Det jobbiga är ju inte att vara ifrån henne utan att komma hem och inse att hon inte har saknat mig ett dugg. Pappa är nu mycket mer populär än mamma. Om jag är där eller inte kan kvitta enligt henne. Detta är ju egentligen väldigt bra men väldigt dåligt för mitt ego. Jag tyckte om känslan när jag var den viktigaste personen. Jag vet att jag är självisk men det är så jag känner. Visst är jag orättvis mot Daniel genom att känna så, självklart är han väl förunnad att nu få känna samma som jag har gjort i nio månader, men jag vill inte dela med mig. Jag VILL vara den viktigaste människan i hennes liv. Förlåt...Nu har jag dåligt samvete för att jag känner så. Allt detta dåliga samvete är ju helt i onödan för vi hade inte kunnat ha det bättre. Någon dag ska jag lära mig att njuta av det jag har och inte vilja ha mer eller annat. Tack och hej!

Jag gör slut

En era är förbi. Winnerbäcks-eran. I tisdags gjorde jag slut. Borde ha gjort det för länge sedan, när han fortfarande var på topp. Han är fortfarande bra men vi hör inte längre samman, detta måste inses. Vi har gjort vårat ihop, det är bättre att gå vidare med glada minnen. Och dessa finns. De kommer att spelas upp många gånger i framtiden. Han kommer att finnas med på mitt bröllop, han kommer att vara där på min begravning, men i vardagen går jag vidare. Tack och hej!

Uppdatering

Så har det återigen gått en tid sedan sist.

Jag är inte längre mammaledig utan har lämnat över till pappan. Började min jobbkarriär ute i ett fantastiskt höst-Skaga. Om jag inte har sagt det innan så älskar jag hösten. Färgerna i alla fall, inte det där med att vi går mot mörkare tider, det är inte alls kul. Alla skiftande färger på hösten är nog bland det vackraste som finns, jag går bara och njuter när jag är ute. Om jag någon gång gifter mig vill jag göra det är vacker höstdag, det svåra blir att pricka in just en "vacker". Vi var i alla fall därute för att skriva mål och mycket annat. Det blev en ordentlig knuff ut i verkligheten med en övernattning på ett ställe utan mottagning, men det var nog precis vad jag behövde. Jag hade ingen möjlighet att ringa och kolla hur det var hemma hela tiden utan fick släppa kontrollen och lita på att Daniel och Lena klarar sig minst lika bra utan mig. Till min stora överraskning gick det ganska lätt. Inte förrän det var dags att börja packa ihop för hemfärd började jag sakna dem ordentligt. Kände mig nästan lite dålig för att jag inte hade våndats mer. Väl hemma låg det ett brev och en chokladask och väntade innanför dörren där de berättade att de hade saknat mig, sådan värmer i hjärtat. De hade haft det väldigt mysigt medan jag vara borta med bad och bus. Detta kommer bli bra, även om jag är lite avundsjuk och skulle vilja vara med dem på dagarna.

Förutom detta har Lena tagit sina första steg mot att bli konstnär, hon la ner hela sig själv i arbetet att få sin första fingerfärgstavla fin. Och fin blev den, nästan lika fin som hon själv blev. Badet efteråt var välbehövligt.

Igår åkte familjen till Falköping och badade. Efter att ha sluppit att betala inträde hade vi en halvtimmes mys i bassängen med några dopp och kallsupar. På vägen hem ringde vi farmor och farfar och beställde barnvakt, vi kände att det var på tiden för lite tvåsamhet. Det är lätt att glömma bort oss i allt som händer, Lena tar så mycket uppmärksamhet, det är inte fel men jag kan sakna att bara vara vi ibland oxå. Att bara få rå om varandra, så det gjorde vi igår. Vi gick ut och åt god Mongolisk buffé och kollade varandra djupt in i ögonen. När vi kom hem var det dags för Lena att sova så Daniel kunde smeka mig på ryggen hela kvällen utan störningar, jag gillar det!

Idag har Daniel städat och jag lagat ännu lite mer mat till Lena. Frysen håller återigen på att fyllas till bredden. Nu är Jan och Koffe här och fotbollen är påslagen. Jag ska nog gå och sy lite, eller kanske ta mig en lur.

Tack och hej!