Första gången

Daniel kände spark igår för första gången. Hon/Han börjar göra sig hörd mer och mer. Mycket trevligt. Nu kan man till och med se hur den sparkar.
Jag undrar vad det blir. Tror det blir en tjej men ser hela tiden en pojke framför mig. Den som lever för se helt enkelt.

Lena går mer och mer stabilt, nu tycker vi att det går riktigt fort, speciellt när hon har något hon inte får ha. Igår gick hon till en låda och tog batterier. Eftersom hon inte får ha dem sa jag till henne att ge dem till mig, då gick hon mot mig så långt så att jag precis inte kunde nå dem och vände sedan tvärt och gick åt ett annat håll. Detta upprepades gång efter gång. Är det alltså redan dags för hyss?

I fredags kväll var Daniel ute med jobbet och jag var hos kompisar och spelade spel. Väl hemma med en sovande Lena, väskor och massa annat bråte i famnen lyckades jag vricka foten ute på uppfarten. Jag är rätt bra på att tycka synd om mig själv i vanliga fall, men nu var det extremt synd om mig. Daniel kom hem och väckte mig med fyllehicka strax innan två och resten av natten blev det ett himla hoppandes till badrummet. Den där inne i magen verkar inte uppskatta att blåsan har något innehåll över huvud taget. Igår förmiddag kunde jag knappt vidröra foten men framåt eftermiddagen gick det lite bättre. Tillräckligt bra för att ta sig till Sigges och köpa godis. Lämnade dock återbud till festen jag skulle till på kvällen, kände att jag inte skulle vara så bra sällskap.

Idag ska vi på födelsedagskalas för Daniels pappa (undra om jag borde börja kalla honom Lenas farfar nu istället). Vid tre, ska vi dit. Som vanligt kommer vi förmodligen äta alldeles för mycket god mat där uppe.

Nu ska jag gå till min familj.

Tack och hej!

Måste bara skriva att Daniel är den bästa som finns. Vet inte hur många gånger han har varit på taket och skottat i år. Nu ser vi taket igen! Förhoppningsvis kommer det att förbli så.