Nu då?

Igår satte det igång igen. Jag är redan trött på det. Förstår inte tjusningen med födslar, de gör bara ont. Om det ändå kunde eskalera lite i värkarna så man visste att något var på gång, men icke. Nu sitter jag här med irriterande värkar var 10.e minut utan hopp. Ja, jag är bitter, bitter som fan. Jag gillar inte att ha ont. Mitt i allt blir jag sur på Daniel utan anledning. Skäller ut honom för att han inte bryr sig och inte fattar att vi ska ha barn. Klart han gör, men jag antar att det inte är så lätt att handskas med mig för tillfället. Jag vet knappt själv hur jag vill att han ska bete sig i det hela, vet inte hur jag själv ska bete mig. Detta är inte som det ska. Jag var som jag sa innan inställd på en förlossning som ska nästan på pricken se likadan ut som förra. Det hade underlättat. Då hade jag vetat vad som gäller. Nu fattar jag inget. Slemproppen (blä...) påstås ha gått och värkarna är igång, men var är vattnet? Ingen förlossning utan vatten. I alla fall inte i min värld. Det ska ju börja med vattnet sen ska värkarna komma och eskalera för att sedan avslutas med att en unge tittar ut. Det här kan ju ta hur lång tid som helst, eller? Daniel jobbar dygn, kommer hem imorgon halv åtta. Ska jag vara nervös över det? Jag är inte det i alla fall, det känns inte nära alls, vilket är anledningen till min bitterhet. Mitt tjuriga humör går ut över Lena, hon får skäll för saker som alla barn gör. Jag får dåligt samvete och allt blir ännu sämre.

Blä, nu ska jag sluta ömka mig själv och se om jag orkar leka lite med Lena istället. Vi får se vad som händer.