Sitter och kollar på Nils när han går runt och pillar här hemma. Han pillar på allt, speciellt det han inte får. Han pratar hela tiden och när man säger "nej" till honom får man ett leende till svar. Kan man kapsla in dessa stunder och bevara dem någonstans? Det är inga stora stunder men ändå så fantastiska. Jag känner mig så fantastisk lycklig när jag sitter där och kollar på honom. Snart är den här stunden helt glömd, det gör mig lite ledsen. De där små men ändå speciella stunderna med Lena har gömt sig i mitt minne. Istället får jag andra minst lika speciella från henne nu. Men jag vill ha alla för alltid. Måste ta fram videokameran som hjälp.