Dålig mamma, dåligt samvete

Då har jag jobbat i en vecka lite drygt och det går riktigt bra. Jag inser dock fortfarande att det är lärare jag vill vara men fritids är inte så tokigt det heller. Till och med utetimmen går snabbt eftersom jag försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt. Gratis träning kallar jag det. Dags att tappa några kilo...
Men som sagt, det var inte så jobbigt att börja jobba som jag trodde att det skulle bli. Jag hade en föreställning om att jag skulle gå och sakna Lena hela dagarna men det gör jag inte alls. Det är ju egentligen bra, för då blir det inte så jobbigt att vara borta men istället har jag ett konstant dåligt samvete för att jag borde sakna henne mer. Och dåligt samvete för att jag borde vara med henne, nu missar jag så mycket av hennes tid. Det jobbiga är ju inte att vara ifrån henne utan att komma hem och inse att hon inte har saknat mig ett dugg. Pappa är nu mycket mer populär än mamma. Om jag är där eller inte kan kvitta enligt henne. Detta är ju egentligen väldigt bra men väldigt dåligt för mitt ego. Jag tyckte om känslan när jag var den viktigaste personen. Jag vet att jag är självisk men det är så jag känner. Visst är jag orättvis mot Daniel genom att känna så, självklart är han väl förunnad att nu få känna samma som jag har gjort i nio månader, men jag vill inte dela med mig. Jag VILL vara den viktigaste människan i hennes liv. Förlåt...Nu har jag dåligt samvete för att jag känner så. Allt detta dåliga samvete är ju helt i onödan för vi hade inte kunnat ha det bättre. Någon dag ska jag lära mig att njuta av det jag har och inte vilja ha mer eller annat. Tack och hej!