Jag har precis suttit och läst aftonbladet. Det står om ett antal barn och ungdomar som har dött. Räckte det inte med att man var orolig hela graviditeten över att något skulle hända med livet där inne i magen. Den här oron tar kål på mig. Det ska vara en självklarhet att man ska få se sitt barn växa upp och överleva sig själv. Men det är inte så självklart på grund av olyckor, sjukdom och det värsta av allt; ondska. Det händer som mycket ont där ute. Det värsta är att det kan vara bästa kompisen som är anledningen. Och på grund av så onödiga orsaker som avundsjuka. Jag skakar bara jag tänker på det. Vart är vi på väg?
Kan vi stanna här för alltid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar